Tyst, Per, det är syndigt att tala så. Din far menar nog väl, han också, fastän på ett annat vis, än min.v Nu hade solen sjunkit ned bakom bergstopparne, hvilka hon färgade med ett strålande rosenskimmer. Men Per och Ingrid märkte det icke, de hörde icke ens dånet af fallet, som nu brusade helt nära. Försjunkna i hvarandras åskådning glömde de alt omkring sig. Då gled den ena åran ur farkosten och föll i vattnet. Per skyndade sig att upptaga henne — men det var redan försent .. Båten hade kommit i strömdraget och gled med hastighet utför . . . KGud i himlen, Ingrid, vi äro förlorade!Ö utropade Per med darrande röst. Ingrid såg sin omkring. En feberaktig men salig rodnad spred i detta ögonblick sitt sken öfver hennes täcka ansigte, Vi äro förlorades— upprepade Per under det ångestsvetten sipparde från hans öppna, manliga panna. KJag ser det, Pero, svarade Ingrid med ett lugn, så fast och undergifvet, att Per nästan blygdes för sin ångest. aser du, vi få ändå följas åt i lif och död lo Hårdt omslöto de älskande hvarandra i detta fruktansvärda ögonblick. Farkosten gled med alt större hastighet mot den vilda forsen. Nu var han redan i den brusande strömhvirfveln ... Men ur det fradgande skummet ljödo två röster, en djup och manlig, en vekare och obeskrifligt mild. Båda rösterna samstämde i ett för andra outsägligt: aI lif och död!? (Slut.)