Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1873, sida 2

KMer än väl, far, men er hårdhet skall ni nog en dag komma att aogra. Ingrid skalj bli min i lif och död om och tusende försökte hindra det. Förstår ni det ordet, far? Ola Svensson skummade af raseri och det var med ytterlig ansträngning han tvingade sig att icke bära hand på sin son. I stum vrede steg han upp och gick in i hvardagsstugan. Men Per, uppretad af fadrens stränga och hårda ord, styrde med trotsiga steg kosan till soldattorpet, der han visste att ett vänligare och kärleksfullare bemötande skulle komma honom till del. KkGubhen må säga hvad ban vill— mumlade han — emen min skall Iugrid bli — min i lif och död. III. Då Per anlände till Elfvik var aftonen redan långt framskriden och solen nära sin nedgång. Ett stilla, vemodsfullt lugn hvilade öfver naturen och blott dånet af elffallet störde den andaktsfulla frid som rådde öfver berg och dal. Iogrid stod vid stranden, försjunken i djupa tankar. Fadren hade gått fram till byn, coh den unga flickan befann sig således ensam hemma. Ett prassel i buskarna störde hennes drömmar. I nästa ögonblick var hon omsluten af Pers armar och hvilade i salig förtjusning vid hans manliga, trofasta bröst. KKom, Iugrid, låt oss ro ut på elfvens — yttrade Per, lindande sin arm omkring den unga flickans smärta lif — ejag har så mycket att säga dig. De älskande stego i farkosten, hvilken, förd