Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1873, sida 2

Hans hustru, den eljest så hurtiga och omtänksamma mor Karin; delade fullkomligt dessa sin mans öfvermodiga tänkesätt. Afven hon skattade rikedom och egodelar högre än alt annat, och det var derför icke underligt att Per icke heller hos henne vann nägot understöd i sin åstundan att gifta sig med åsoldatflickan som hon föraktfult benämnde den täcka och okonstlade Ingrid, hvars enda fel, — det medgåtvo dock såväl hon som Ola — bestod i hennes oförvållade fattigdom. Hade Ingrid varit gammal och ful som en hexa — det hade i deras ögon ingenting gjort, blott hon i förmögenhet kunnat mäta sig med Per. Men det kunde, som vi veta, icke den unga flickan. Gubben Ola satt, som vi förut nämnt, på förstugukvisten och rökte med välbehag sin pipa, då han fick se Per komma ut från sin kammare i flygelbyggnaden och styra kosan efter en gångstig, som ledde ned till elfstranden. Ola, som anade att utfärden gälde Elfvik, ropade honom häftigt tillbakå. aIvart tänker du ta vägen, pojke 20 KAh, jag tänkte bara gå ned åt elfven ett slag,o svarade sonen undvikande. Jag förstår. Men slå du de tankarna ur hågen. — Ingrid får du aldrig så länge jag lefver, och det torde bli längre än du tror.4 KTrägen vinners — genmälte Per och såg sin barske far stadigt i ögonen. kPojke jag tror du vågar trotsa mig lo — utropade Ola i högsta förbittring. KUnderstå dig icke att vidare besöka Elfviken, så kärt dig är att någon sin mer komma under mitt tak. Nå, din spoling, har du förstått mig ån