Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1873, sida 2

i lif och död. Pennritning af Pehr Thomasson. (Forts. från n:r 17.) Han hade väl mer än en gång strängt förhållit Per hans tycke för Ingrid ock förklarat, att så länge han lefde, något giftermål dem emellan icke skulle få komma i fråga, men Per, som ärft någon del af sin fars beslutsamma lynne, vlle icke, trots denna förklaring, gifva vika. Den äldre brodrens bemedlingsförsök till förmån för Per, voro äfven fruktlösa; och sålunda hade ett i hög grad spändt förhållande uppstått mellan Per och fadren, af hvilka ingen syntes ännu gifva efter för den andre. Det var en vacker söndagseftermiddag. På en af de grant utsirade förstugukvistens grönmålade bänkar satt Ola Svensson, dragande väldiga bloss ur en silfverbeslagen sjöskumspipa Han såg bort åt det stora gärdet, der gyllene skördar vaggade för aftonvinden och hans hjerta uppfylldes af högmod. En sådan skörd kunde ingen i hela socknen påräkna, men också var det ingen som så påkostat sin jord som han. Hvad var då naturligare än att han skulle få den rikaste afkastningen? Det var, efter hans uppfattning, kort och godt, ingenting hvarken mer eller mindre än en skyldighet af vår herre att vedergälla de mödor han nedlagt på sitt jordbruks förbättrande, och om frost eller hagel förstört den nu så lofvande grödan, men skonat grannens, skulle han visserligen hafva betraktat en sådan olycka som en den mest himmelskriande orättvisa.