Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1873, sida 2

af Pers starka armar, snart gled ut på den klara vattenspegeln. äDu har bestämdt någon sorg på sinnet, Pers: — yttrade Ingrid med oro — ajag ser så väl att så är. Har din far talat mel dig om vår förbindelse? 6Ja, Ingrid, det har han. Han förklarade åter i dag, att så länge han lefde skulle vi icke få hvarandra. KKanske gör du rättast om du lyder din far. Men nog skulle då sorgen kännas mig tungo, yttrade Ingrid sakta uuder det tårarne perlade ned från hennes fagra kinder. aIngrid, dyra Ingrid, så får du inte tala. Far är gammal och kan icke lefva så länge. Vi båda äro ju unga och kunna se tiden an. Jag har sagt gubben att du i alla händelser skall bli minvo. Per släppte årorna och satte sig på toften bredvid den unga flickan, försökande att med kärleksfulla ord förjaga den oro som bemäktigat sig hennes sjel. alcke sant, Ingrid, fortsatte han, käfven du vill ju bli min i lif och död? eI lif och död — ja, det vill jag. Jag känner så väl att jag icke skulle kunna framlefva en enda lycklig dag, om du öfvergåtve miig. KTack för de orden, Ingrid. — Har du mämnt något för din far? Icke ännu, men han ser nog ändå att vi hålla af hvarandra. Jag tror bestämdt att han anade att du skulle komma till vårat i dag och derföre gick bort till byn. KDen hedersgubben. Den som ändå hade en sådan far som du, Ingrid.