Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1873, sida 2

—————cccccc MM UU UM VV VV a(a(:villigt bemötande och en så hjertlig och oegennyttig gästfrihet som här. Men alt detta hindrar icke att Vermlänningen, isynnerhet den förmögnare, är något astyf i nacken och icke så litet envis. När han en gång fått något i hufvudet, är det icke god: att få honom på andra tankar eller åsigter. Dertill kommer, att han med tyvär alla våra öfriga provinsers inbyggare delar det olycksaliga felet att mången gång skatta penningar och egodelar högre än menniskovärde, hvaraf åter följer, att den fattige torparen eller backstugusittaren är och förblir ett slags underordnadt väsen i den förmögne bondens ögon — aldeles som det går till inom den s. k. abättrex klasserna, der, beträffande rangskilnad och förmögenhetsvilkor, samma fel och i ännu högre grad gör sig gällande än hos vår aimoge, som lyckligtvis icke kan indela sig i så många eaklasserp, som herremännen, och som dessutom genom naturen af sitt arbete och sitt lefnadssätt mera närma sig hvarandra. Denna rangskilnad bland allmogen är dock lyckligtvis i starkt aftagande. En stigande upplysniog skall snart utjemna de kantigheter som härutinnan ännu förefinnas och i den mån denna utjemning försiggår, skall man visserligen på ömse håll finna, att det är blott i gudsfruktan, redbarhet och duglighet det sanna menniskovärdet består, ej i förmågan att samla jordiska egodelar. I det lilla torp vi nyss i flyktiga drag tecknat bodde för många år sedan en gammal afskedad soldat, Rask, hvilken ännu, trots sina närmare sjuttio år, gjorde skäl för namnet.