Derpå gjorde han korstecknet framför sig och började stiga uppför. Då föllo Annas far och mor på knä och bådo Gud om nåd — och alt bygdens folk gjorde likaså. Då Halvar nått Anna, sade han täckt. — Med Guds hjelp skall jag ej klaga, utan bära ringen till min död. Ingen jordisk smärta kan vara för stor, när det är fråga om din själ. Då lade Huldran ringen kring hans arm. Smärtan kom honom att sjunka på knä i det första ögonblicket; i nästa sekund reste han sig upp; lade handen på ringen och sade med fast röst: — I Jesu namn, jag får bära smärtan, jag. I samma stund föll ringen klingande mot fjellet. Huldran utstötte ett hväsande skrik, och Halvar stod med Anna i famnen oeh såg ned i bygden, och alla de andra ynglingarne voro räddade med honom. Då pekade Halvar ned mot den knäböjande församlingen och sade: Det var deras bön som räddade oss. — Nej, svarade Anna rörd, det var din tro och din kärlek! (Slut.)