genom, så kan du taga henne med dig ned; men om du rycker den af dig, så sjunker du ned i fjellet med henne. Han log — han trodde, att det vilkoret var lätt att uppfylla; han framräckte armen och hon lade riogen omkring den. men i samma ögonblick for han upp med ett skrik — en sådan smärta kunde han ej uthärda, det kände han och drog i ringen. för att befria sig från den, och han sjönk ned i fjellet med Anna. Men detta släckte ej modet hos de andra ynglingarne. — Vår kärlek är djupare och vår kraft större! sade de. Så vågade de dusten den ene efter den andre, men alla sjönko de ned till Huldran i fjellet. Då återstod blott en enda af alla bygdens ungersvänner. Han hade altid dragit det kortaste strået, men mod och kärlek fattades honom icke, ty hos honom hade kärleken blifvit lifvet. Han kände nog, att han ej kunde lefva utan henne, och denne ungersven var brorsonen, den brudgum, som föräldrarne bestämdt åt Anna redan innan hon var född. Det var sorg i hela bygden då Halvar steg till fjells, för att hemta sin brud. — Må du ha lyckan med dig! sade en, som had2 bättre mod än de andra, hvilka stodo och gräto omkring fjellet. — Du är den käckaste pojk i hela hygden sade en annan; det vore skam; om du skulle dela de andras öde! Men Halvar svarade ödmjukt: — Jag tänker, att God nog skall ge mig kraft och mod.