Åren gingo. Annas föräldrar buro lifvet, emedan hoppet ännu lefde; deras barn var så vackert, att väl en ungersven skulle våga en dust för henne. Då Anna blef sexton år, var hon på fjellet hvarje middagsstund. och solen lyste på henne och gjorde henne dubdelt skön. alla bygdens ungersvenner stogo nedanför och betraktade henne och hvarenda en blef betagen i henne, men ingen visste hur han skulle draga henne bort frän Huldrans makt. Mångas kärlek var stor, och styrka till striden och mod hade de alla, så blefvo de ense om att draga lott, och den som drog det längsta strået, skulle hemta henne ned. Den förste som steg uppför fjellet, nådde henne glad — då stod Huldran vid Annas sida och sade till honom: — Vill du bära en armring hela ditt lif i