— Din är skulden, sade hon, att hon ej leker med de andra barnen. Då du nämnde det der namnet, band du hennes tanke vid jorden och dig — själen behöll du, det var endast kroppen jag fick. Illls hon är sexton år gammal vill jag bebålla henne i fjellet, sedan skall hon en timma hvarje dag få sola sig på toppen. Kan hon under detta år så vinna en ungersvens hjerta, att han för hennes skull trotsar alla lidanden, så skall jorden återfå hennes fagra kropp; men finns ingen, hvars kärlek är större än smärtan — så drager hon själen ned i fjellet till oss. Då slöt fjellet sig, och alt var mörkt, och morgonen derpå fann man Annas mor sjuk deruppe.