vant till Berg wid Storsjöns södra ända. Här från beror på undersökning om lämpligaste fträd? ningen. Man har att wälja på twå sätt för fort: säättningen. Dels fan man låta wägen grena sig så, att den ena wägen följer Storsjöns sydwestra ida förbi Marby och Hallen ät Mörsill, Unders: iker och Riksgränsen, den andra derimot går åt Hackåg, Brunfio, Stugun oc widare till Sollefteå vid Ångermanelfwen. Dels är oc en sannolik möjlighet att wägen fan från Berg dragas öfver Hackäs til Sunne, öfwer Andersön och Frösön till Rödön och Näsbott eller Ytterån, der denna bana råkar twärbanan. Hwilkendera af dessa banor, man bygger, blir längden, likasom för den af staten föreslagna, oms kring 60 mil att döma dels efter kartorna, dels efter gjorda undersökningar. Swillendera blir for: taft och billigast, fan endast en noggrann under: sökning på marken afgöra. Den här föreslagna banan gynnar Dalarne, Herjeådalen, Jämtland och ÅÄngermanland, samt är ej heller ogynsam Å en stor del af Heljing: land. Den hittills föreslagna lemnar hela det inre landet å sido och gynnar endast det förut under 7 eller 8 månader om året med kommunikationer wäl försedda kustlandet, då den löper på 2 till högst 7 mils afftånd från hafwet. Den här föreslagna sträckningen aer lätt tillfälle åt de tämligen rift befolkade trakterna i Heljingland oc Medelpad att bygga fidobanor efter elf: dalarne samt gör det möjligt för de fattigare och glesare befolkade trakterna i det inre landet att få någon nytta af denna Norrlands hufwudbana, äf: wen om de ej ännu på någon tid funna förmå bygga fig järnwägar ned till hufwudbanan. Terrängen för denna järnwäg är från Berg för derut nedemot Ore mydet lätt, efter hwad det mill synas för den, fom reser genom landet. Mellan Ore och Falun torde ide heller jwårigheterna wara altför stora. Äfwen äro öfwergangarne öfmer elf: warne efter denna sträcknind lätta. Men framför alt bör banan byggas så billlg, fom ske fan, med behörigt affeende fåstadt på fä kerhet och biständighet; ty sådan fom hufwudbanan blir, sådana blifwa ock bibanorna till det mesta, och genom ett för dyrt bygnadssätt blir det endast att wälja mellan att sakna järnwägsförbindelse eller att kasta fig i armarne på dessa utländska bolag, hwilka hufwudsakligen afse att få aftier och obligationer att handla med i den stora penningemarinaden i deras hemland. Som Torpshammar — Sundswalls fer mil långa järnwäg redan är under arbete och torde wara öpnad för trafik, innan staten ännu fått sina undersökningar färdiga, torde det kanske wara något ffäl att fäfta fig mid dess spårwidd, 3,,, fot, hwilken dessutom är ett medel: tal mellan de wanliga och de mycket smalspåriga järnwägarne i wart land. i Detta om sträckningen och bygnadssättet. Nu till en annan fråga: Hwad slall man srakta på denna eller dessa järnwägar? Man fal der frakta allehanda skogsalster föder: ut; man skall frakta malm norrut och fålunida till: godogöra fig de storartade wattenfallen här uppe jämte det skogsaffall, som ej lönar sig att föra bort; man skall sålunda gifwa en stark lyftning åt Sweriz ges bergsbruk och skogsskötsel. Man skall frakta Norges fiskwaror inåt Norrland och åt mellersta Swerige, åtminstone wintertiden; likaså skall man emottaga wäldiga sändningar af kreatur, smör och ost från Herjeådalens och Jämts lands rika och feta betesmarker. han skall till Norrland under misswärtår föra spanmål. Derigenom skall man sätta norrländinz gen i tillfälle att wälja det yrke, som bäst passar honom, klimatet och jordmånen, landtbrukarens, kreatursupfödarens, mejeristens, träwaruhandlarens, fabrifeeller brufs-idfarens o. s. w., emedan han genom järnwägens förmedling blir i stånd att få köpa, hwad han för sitt lifsuppehälle behöfwer, utan att han nödgas ligga i alt för stort förlag eller betala orimliga frakter. Widare skall man frakta menniskor, ej endast få dana som wilja fara från Norrland åt södra Swerige eller utlandet äfwensom sådana, som komma från Swerige eller utlandet för att fe Norrlands ftorartade natur; nej! äfwen och i stor mängd sädana, fom i Norrland wilja bygga och bo, som wilja up: odla dess stora, nu ödeliggande marker, fom wilja idka dboskapsskötsel, wilja tillgodogöra fig Norrlands skogar od) elfwar, och wilja utmälja Norrland fram för Amerika för att der uppe — inom Sweriges gräns etöfra Finland åter. Detta är en framtidsbild, men de, fom lefwa om trettio år, skola, om norrländska järnwägar byggas, och byggas med klok omtanle, nogsamt funna, att Norrland då hör till Sweriges befol