Rorande behöfligheten af ceremonien, kunde wäl många skäl anföras emot, men å andra sidan funs nes också urminnes häfd för densamma. Tal. Yr: kade remiss till kanslideputerade. ör Dickson hade med en pinsam känsla Hört den förste talaren och trodde det bäst förenligt med kammarens wärdighet att ej widare diskutera frågan. Sr O. B. Olsson yrkade afslag. Då det wore troligt att kongl. maj:t wille bespara folket de med i fråga warande ceremoni förbundna utgifter, borde man ej få godt fom twinga kongl. maj:t att för: anftalta denfamma. Hr Jöns Pährsson fägnade fig åt att förslaget bekämpades af en Stockholmsrepresentant, ehuruwäl ceremonien egentligen war afsedd til Stocholmsboernes förlustelse. Han yrkade afslag. Hade för: slaget kommit från konungen och regeringen, hade det warit en annan sak och åsigterna inom kammaren måhända, också helt andra än nu. Frih. Åkerhjelm betonade, såsom skäl för motionens framställande, skyldigheten att förbise famrarnes likställighet, och han framhöll det i hans tanke swadra och flofa uti att fatta samma beslut fom Första kammaren. Han trodde ocfå, att folket i bygderna sätter mera wärde på att fe konungen krönt än man från wisst håll föreställer fig samt att man gerna önskade att konungen böjde sitt hufwud inför konungarnes konung innan han på detsamma satte Sweriges krona. Slutligen åberopade tal. ett par föregående exempel på, att motioner blifwit direkt öfmerlemnade till fanflideputerade. Hr Törnfelt hade en annan erfarenhet od) up: fattning än föregående talare af föreställnjngen i bygderna om kröningen. Han trodde ej att man numera fästade fig derwid. Hr Sjöberg trodde ej att kanslideputerade, af hwilka han sjelf är medlem, kunde taga befattning med saken då de ej utgjorde något utskott, som kunde tilleller afstyrka förslaget. Då upfättningen af ett förslag i jamma syfte senast anförtroddes åt expeditionsutskottet, hade tre stånd fattat örmligt beslut i ämnet, och i det ena af de af frih. Åkerhjelm från den nya representationen åberopade fall hade ärendet förut warit i tillfälligt utskott behandladt och beslut blifwit af riksdagen fattadt. Trodde ärendet böra af tillfälligt utskott behandlas, Frih. Åkerhjelm ansäg likwäl fortfarande att man borde böja sig för prejudikater och för aut: toriteten af de ansedda grundlagstolkare, som sutto i talmanskonferensen — ett yttrande som förans ledde hr Sjöberg att ånyo erinra, att det ena af de förmenta prejudifaten aldeles ide gaf ftöd åt frih. Å:s åsigt. Hr Lyttkens fann det äfwen nödwändigt, att då ej ännu något beslut i ämnet blifwit fatiadt, motionen remitterades till tillfälligt utskott. Hwad saken beträffade, fann han den mycket granlaga, då man ej wisste om konungen och hans gemål wille upträda wid en dylik ceremoni, som, säge hwad man wille, dot wore bra gammaltejtamentlig. Hr Leijer fann det klart, att beslut först måste wara fattadt innan skrifwelse kunde upsättas och ärendet måste således af utskott beredas. Man hade hört att förslaget involverade en upgift på 160,000 rdr, och det kunde derför ifrågasättas om det ej borde hänwisas till statsutskottet. Något yrkande härom mille han dot ej framställa. Sedan hr Carlen understödt förslaget om remiss till tillfälligt utskott, grefwe Posse förklarat att ban ej hade något derimot och hr Danielson Yr: tat afslag, under uttalande af den åsigt, att fler: talet af landets befolkning skulle med förwäning erfara om Andra kammaren inginge till konungen med en sådan begäran, hwilken tal. fann knappast wara kammaren wärdigt, förklarades öfmerlägningen slutad. Sedan derpå förslaget att hänwisa motionen till kanslideputerade blifwit förkastadt, skreds till votering mellan remiss till tillfälligt utskott och omedelbart afslag å motionen, derwid förslaget räddades från att genast blifwa förkastadt endast med den anmärkningswärdt knappa majoriteten af 3 röster 90 röster afgäfwos nämligen för remiss, mot 87, som woro för afslag. Riksdagen. Diskussionen i andra kammaren öfwer statswerlsrevisionen. Öfwerläggningen in: leddes af grefwe A. Posse, fom framhöll olämpligheten af den hittills begagnade upställningen af det skedda aldrig i tiden kunde göras om eller det försummande godtgöras; och denna grämelse borrade sig djupt in i hans själ, oeh 2 . 8 1 2— a 20 IL