och till och med när de lade liket i kistan visade han ingen sinnesrörelse. Under en stor del af dagen voro barnen hos honom; de hängde sig kring hans hals och greto; utan att säga ett ord tryckte han dem i sin fama och kyste dem; sedan förblef han åter ensam i likrummet. Då slutligen den stunden kom, att liket skulle bortföras, tycktes han ämna sätta sig deremot. Men då omringade honom en mängd vänner och bekanta, som talade hjertligt vid honom, och sökte förmå honom att icke låta sig aldeles öfverväldigas af sorgen. Han gaf föga akt på deras tröstegrunder, men han kände likasom instinktsmessigt att hvad som nu här företogs med den döda var oundvikligt och han lät dem hållas. Då han efter jordfästningen återkommit i hemmet, stängde han in sig i sin kammare. här öppnade sig först hans tårekällor, så att han fick gråta ut, hvarigenom hans hjerta blef något lättadt, Tvärt emot det gamla ordspråket: tiden läker alla sår, blef hans smärta alt för långvarig. Hade der blott varit fråga om den vanliga sorgen öfver en makas död, så hade troligen den bittra smärtan öfver en sådan förlust redan inom år och dag betydligt gifvit sig; men här var förhållandet annorlunda. Tiden förmår visserligen småningom lindra och slutligen läka sorgens sår, men den försonar ej skulden, och deuna var det som svårast gnagde på den sörjandes hjerta; det var ångern öfver förflutna dagars förseelser och medvetandet att dessa aldrig stodo att återkalla, att