Norges grundlov i detta hanseende tillerkänner tonungen, lemnades honom redan i de gamla landskapslagarne. Hwilket är då bättre, denna Frihet eller en underdånig anhållan, som måste bolifwa liktydig med moraliskt twång? Om mi widare wända oss frän den formella till den reella sidan af saken, hwad är det då man afser med denna framställning? Menar man fanske, att styrkan af de konungsliga förpligtelserna till land och folk skall ökas genom orimliga, för den ene osmakliga, för den andre löjewäckande ceremonier? Eller är man då ofäfer på egna fänslors styrka, att man måste genom teatraliska tillställningar pigga upp dem till en högre wärmegrad? Eller lefwer man ännu år 1873 i den föreställning, att man genom dylika folknöjen, uf: wudsakligen afsedda för barn och gamla kvinnor, fan hos den stora massan bibehålla wördnaden för konungamakten? Tror man fanffe att förrätt ningen är behöflig af samma skäl, fom augus rerna i det gamla Rom fortsatte med fågeljkfådning äfwen sedan de ide längre kunde mötas i sin skrymtan, utan att bele hwandra? Ir man före wissad, att ide i wåra dagar det rätta wärdet af dessa ceremonier genomskadas af dem, för hwilka de äro afsedda, och att man icke derigenom åftadkommer just motsatsen mot hwad man åsyftat? Allmänheten skall, utan twifwel, deri läsa den fonungadömets sjelfbekännelse, att det behöfwer sådan puff och humbug för att kunna fortlefwa. Jag protesterar mot uplifwandet af ett få pass föråldradt bruk., härstammande från den tid, då swenska folket först böjde fig under det romerska påfwedömets of, nu sakuande hwarje berättigande, ware fig i det allmänna tidsmedwetandet eller i wåra institutioners anda och dessutom ledande till betydliga kostnader. År 1860 begärdes 167,000 rdr till då förestående kröning. Må den, som tror, att dessa och dylika utgifter hwarken äro många eller betydande, sammanräkna för nägra års tid de belopp, som utgå till kungliga begrafningar, bröllop, brudgåfwor och pensioner, och han skall komma till rätt ansenliga summor. ÅFag yrkar, på grund af hwad jag anfört, af slag å det gjorda framställningen, men för den händelse, att den möjligen skulle anses kräfwa yYtterligare behandling, anhåller jag wördsamt, att man ide måtte anse ärendet få högt, att det höjer fig öfwer grundlagen, och, i enlighet med tal: manskonferensens förslag, öfwerlemnar det till fanslideputerades afgörande, utan, med iakttagande af laga former, hämvifar frågan till ett tillfälligt utskotts bepröfmande. Hr Ola Andersson i Nordanå, som härefter fick ordet, anmärkte, att skädespelet wid riksdagens öpnande och de tal som derwid hållas ofta utanför bland allmänheten framkalla löje och trodde derför ide att riksdagen borde gifma anledning til föranstaltandet af flera dylika ceremonier. Tal. trodde, att det bättre anstode riksdagen att säga, att hwad folket fordrade wore; mera enkelhet, oh han mar öfwertygad att denna ej ffulle hindra folket att älsta en god konung. I förtroendet mellan konung och folk låg den hdästa borgen för frid och lycka i landet. Hr C. A. Larsson i Maspelösa erinrade om det kompakta motstånd, som en likartad motion mötte i bondeståndet, oc motsatte fig nu likasom då förslaget, under uttalande af den öfwertygelse, att konungen skulle winna mer aktning och tillgifmenhet genom att undwika dylika ceremonier än genom att framkalla dem. Han trodde ej heller att foningen sätter wärde på dem, ty dertill är han alt för klok och för god hushållareGrefwe Posse wille, då han hört twifwel ytras om motionens ursprung, meddela, att den blifwit inom talmanskonferen wäckt af Första kammarens talman, och att, ehuru olika meningar derom yYyppade fig, man likwäl war ense derom, att om den blefwe wäckt i Första kammaren, borde den äfwen, med afseende på likställigheten kamrarne imellan, wäckas i den Andra, och det war då naturligt att man anmodade vise talmannen att wäcka den.