Rår Maria Stuart fördes på schavotten, be rättar Froude i fin historia, befans det att hennes lille hund hade smugit sig efter henne och dolt sig i wecken af hennes långa släp; när hennes bufz wud föll, fröp det arma djuret fram och lade sig i öfwermåättet af fin sorg just framför den afskurna halsen. Kunde han på ett uttrycksfullarc satt ådagalägga fin fulla smärta? På tal om ringande hundar böra mi ej förbiga en konstaterad upgift, fom för ett par weckor fedan förekom i den lilla franska tidskriften Ma azin Pittoresque. En läkare i en provinsstad hade en hund, som icke följde honom troget, utan ofta återwände hem före honom. Han bade utan twifwel jett huru främmande ringde på porten och blefwo insläpta, och en dag öpderastabes betjenten att wid ett kraftigt drag i klocksträngen ide finna någon annan än hundeu. Denna skicklighet fom hans husbonde wäl till pass, fom, hät Han glömt något eller önffade hafwa någon kommunikation med sitt husfolk, endast hehöfde skrifwa några ord med en blyertspenna, fästa dem i hundens hals band och befalla honom att uträtta updraget, hwilket altid utfördes med en mensklig budbärares punktlighet. i Samma tidskrift berättar såsom bewis på hun: dens reflerionsförmåga, en händelse hwartill ite saknas motstycken. Det fans i en familj en stor hund, som war wan att bära hushållerskans matkorg, när hon gick till torget för att göra sina dagliga upköp. En morgon hade han försummat sig, och när han kom i köket fann han hwarken hushållerska eller korg. Under synbar öfterläggs ning sprang han några gånger fram och tillbaka, fattade slutligen en stor kökshandduk mellan tänderna och sprang dermed till torget för att hems föra lifsmedlen. Han fann snart att hans förfigs tighet warit öfwerflödig, oc) han fid åter förtroendet att hembära korgen, öfwer hwiken den medförda duken utbreddes fåsom täcke. Men lasten war tyngre än wanligt, och wid hemkomsten fatz tades något wäsendtligt af innehållet. Stor, up. ståndelse, hot och böner, men budbäraren tog saken liignt, aflägsnade sig på en stund och äterkom triumferande med det saknade i munnen. Han hade för bekvämlighetens skull aflagt det på wägen, men gömt det så wäl att det af ingen obehörig skulle påträffas. Darwin berättar flera sadanå drag om fågelhundar, som gömt en del af jagtbytet, när de ide haft styrka att på en gång appors tera det. Att djur hafwa ett ganska klart begrepp om dös den såsom ett slut på tilmwarons plågor, bewisas af de talrikt och fullt konstaterade sjelfmord, fom ofta begås af både hästar och hundar. Det mar ej länge sedan en liten berättelse cirfulerade i hela fransta pressen om en gammal giktbruten hund, som blef bortförd af fin herre och med full befinning dränkte fig i Loire, enwist afwisande den hjelp fom försöktes till hans räddning. Wi knnde anföra många andra händelser af samma slag, hwilka genom sagesmännens namn äro höjda öf wer alt twifmelsmål Alt detta anförda bewisar tillräckligt. att tankemaskineriet i hundens hjerna endast i afseende på omfånget, men ide i afseende på arten, är skiljaktigt från det i menniskans. Ett siälfmedwetande i egentlig mening kan ej tilläggas hunden mer än det späda barnet, fom ännu talar om fig själf i tredje personen; ingendera fan wända jur tanke tillbaka på fig själf, men ingendera är helt och hållet omedweten af fin identitet eller det faktum att han utgör något asskildt från alla andra warelser. Författaren har iakttagit, att hunden dyrkar ett altid ofullkomligt, ofta grymt wäsende och tillber det på ett blindt och oförnuftigt sätt, medan en fri menniskosjäl ger fin hylning åt den högsta mats ten endast fa widt hon är detsamma som den högita godheten. Men ett nytt flägtdrag är midfies pelsen, jasan för det okända, hwilken ingår såsom ett grunddrag i alla ursprungliga religioner. Den modigaste hund wisar altid täcken till förfäran mid anblicken af saker som han icke begriper och söker deri något öfwer: eller utomnaturligt, hwars bewagenhet han sträfwar att winna genom löjliga wördnadsbetygelser. Hundar tro på spöken och dyrka icke sällan fetischer. När de fe något underligt, som tar fatt i deras inbillning, en owanligt formad klippa eller trästam, utwälja de den sedan till föremal för sin tillbedjan, icke olikt österlandets dervischer. Författarens tik hade en gång en stubbe till fetisch, omkring hwilken han tjöt och danfade, wäl förståendes på wördnadsfullt afständ. När egaren slog till den med sin käpp, blef hon först litet besiört öfwer helgeränet, men wisade straxt derpå alla tecken till en helgerånande fritänkares triumf öfwer fin förra swaghet. Hunden är en sfarnssinnia monniskaxg..