TYS FVT PPM Ä 4 e7 7 2 TF ur de brinnande wagnarne, medan 35 omkommo. Om bunden. Djurens själslif har i senare tider blifwit före mål för forskarnes lifliga upmärksamhet. Man up: dagar, under denna forskning, altmer underbara företeelser, i det man hos en mängd af dessa or skäliga warelser finner ej blott ett rikt känslolif, fom fan i någon mån hänföras till den s. k. inz stinktens område, utan äfwen omdömes och flutledningsförmåga af ganska utwecklad grad samt äfwen — hwad märkligare är — pligtod rätta känsla, fom framträder i ett mer eller mindre ut weckladt samwete. Bland de djur wi bäst känna i detta fall intaga hunden och hästen de första rummen. Särftildt har hunden nyligen utgjort föremål för en författares framställning i en engelsk tidskrift, hwaraf Samtiden meddelat ett utdrag, derefter wi hemta några märkligare drag, tillhörande denne menniskans tusenåra, trogna följeslagares karakter. sFrågan är, ytrar förf:n, om ide hunden eger ett särskildt finne såsom grund för den underbara förmåga han eger att hitta långa wägar utan att någonsin hafwa färdats dem. Om en ser på järnwäg, fartyg eller aunorledes föres utefter twå sifdor i en triangel eller halfwa bågen en sirkel, är det säkert att han finner kortaste wägen hem, äfwen om denna räta linea mäter 50—66 swenska mil. Han kan förwilla fig bland städernas wintelrätt mötande gator, men han gör det aldrig på öppen landsbygd, och han fringår hindren utan att någonsin misstaga fig om riktningen. Man har sökt förklara denna underbara förmåga genom antagandet af en medfödd känslighet för de magnetiska strömmarne, och till stöd för denna hypotes åderopat den fända omftändigheten, att renar fom blifwit skrämda altid fly mot norr, liksom bufflarne under liknande omständigheter lika owilkorligt wända sig mot söder. Summan är den att saken ännu är oförklarad, och endast så mycket är säkert, att ingen reflexion här kan wara werksam, ty den skulle hafwa att sammanknyta en massa af geografiska detaljer, fom naturligtwis ligga aldeles utan för djurets erfarenhet. Hunden är mäktig af wrede, hat, afund stolthet, ja, wi wille säga högfärd, lika wäl fom någon menniska; kärlek och tacksamhet kan man säga äro hans ledande böjelser. Sorg och saknad krossa alt för ofta hans stackars hjerta; hoppet strälar ur hans ögon när han wäntar sin herre; feghet och tapperhet äro drag som bero af raseskilnaderna och i en wiss mån liksom en mängd andra egenskaper öfwergå till honom från hans beherskare; ridders lighet och storsinne synas wara oskiljaktiga från hundnaturen, och den engelske författaren anmärker ironiskt, att man ännu aldrig sett ett fyrfota djur nedläta fig till wåldsamheter mot fin hustru. I fördragsamhet och tålighet wid förolämpningar fan hunden tjena de flesta menniskor till föredöme; ett ett större djur låter fig tåligt förolämpas af de smärre; man har fett Newfoundlandshundar, fom blifwit alt för djupt kränkta af pudlar, taga dem ut i watnet, gifwa dem en helsosam doppning och sedan hjelpa dem upp på torra landet igen. Blyg: sel och girighet ådagalägger hunden med narraktig öppenhjertighet; för humor har han ett makalöst sinne, som wisar sig i hans lekfulla uptåg, och att han är en utmärkt skådespelare kan ingen neka, som någonsin sett honom på lek spela tiger och lejon mot små hundar och kattor, öpna sitt gap såsom wille han sluka dem i en munsbit, rikta på dem blickar såsom en blodtörstig tyrann, men med utomordentlig skicklighet akta fig för att göra dem den ringaste skada. Nu är det wisserligen förhållandet att djuren i allmänhet hafwa en långt ringare förmåga af sympati än den siviliserade menniskan, och inftint ten förer många af dem att bringa sina sjuka och ålderdomsbräckliga anförwandter om lifwet, en wäl gerning utan twifwel för det hela, ehuru uprörande att bewitna i enstaka fall. Men de högre djuren, häften, elefanten, hunden och några andra, hafwa en lika ögonskenlig sympati för fina lidande likar. Hwad särskildt hunden beträffar, hafwa mi otaliga wäl bestyrkta bewis på hwad wi skulle wilja falla hans wälgörenhet mot likar: den stora mälfödda gårdshunden inbjuder i fin koja den hemlöse tiggaren, delar med honom fitt läger och fina måktider, oh har egna märkwärdiga wägar att rekommandera sin fattiga gäst till husfolkets mälwilja. En stor Newfoundlandshund bär långa wägar fin middag til en liten hynda fom hat walpar; han möter på wägen en annan hund, duellerar med honom och sårar honom lifsfarligt, hwarefter han äfwen förförjer fin fiende med föda til dess han blir äterstäld. En stor gårdshund fitter en regnig dag i fin koja, då han får fe en annan, genomblöt och frusen, framför fig; han tänker nå ara ögonblick för sig, springer derför öfwer gården, rusar på dörren till ett uthus, till dess klinkan ger wika och främlingen fan få komma under tak. En hund, fom tillhörde archdeacon Blanc, hade fattat