tiga lynne; ja, stundom generade han sig i det fallet icke ens af främmande personers närvaro; och om han någon gång sjelf tyckte att han gått för långt, nöjde han sig vanligen med att såsom ett slags ursäkt yttra: kHvem kan rå för sitt humör! . . . ni måste hålla till godo med mig sådan jag är ... vet ju ändå att det ej är så illa menadt som det låter!d — Visserligen hände det en och annan gång att han efteråt verkligen ångrade sig, isynnerhet om det kommit derhän att han förmärkt en tår i Berthas öga, men i stället att vidgå sitt fel, sökte han försona det genom att öfverbopa sin hustru med presenter och uppfylla hennes önskningar i alt, som kunde fås för penningar, men att egna henne sina aftonstunder, att för hennes och barnens skull försaka sina kära förströelser, det skulle varit honom en alt för stor uppoffring, (Forts.)