Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1873, sida 2

efter hvarje sådan scen en liten törntagg i hennes hjerta, huru mycket hon än bemödade sig att slå bort hågkomsten deraf; ja, hvarje sådant moln, hvilket, om ock aldrig så hastigt öfvergående, förmörkade hennes husliga lyckas sol, efterlemnande likväl någon liten dimfläck, och i ensamma stunder sammandrogo sig dessa till ett töcken som svårt tyngdes på hennes sinne, De hade tvenne barn, som fadren rätt innerligt höll af, och likväl befattade han sig allt för litet mel dem. Det är väl sant att han om dagarne var så strängt sysselsatt att han knappast fick tid att äta middag, men så soart klockan slagit 6 tog han sig också fullkomligt ledighet, och då tycktes det väl att han bordt finna sin bästa vederkvickelse i skötet af sin familj, men — då ansåg han sig behöfva litet eförströelsep, hvilken han tyckte sig bäst finna utomhus, på sådana ställen der man ogeneradt kunde med ett glas få nedskölja de förargelse man haft under dagen, och vid ett parti biljard eller whist slå ifrån sig de tråkiga affärstankarne. Och huru förståndigt och älskvärdt betedde sig ej hans hustru dervid! Huru sent han än kom hem till kvällsvarden, visade hon aldrig en sur min deröfver, ej häller frågade hon hvar han varit så länge. Barnen — åtminstone det yngsta — hade då för det mesta redan gått till sängs, så att han ej en gång kunde säga dem agod natto och, förargad på sig sjelf, ehuru han ingalunda ville tillstå det inom sig, förtärde han tigande sin aftonmåltid. Vid sådana tillfällen höll sig den äldste sonen, om han ännu var uppe, helst undan för honom; ty