Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1873, sida 3

Från utlandet. Napoleons död utgör hufwudämne för den ut: ländska pressens betraktelser och hans begrafning skildras med en fullständighet, som lemnar intet öfrigt att önska. Litfsom andra werldens store, blef äfwen Napoleon efter döden utlagd till bestädning. Efter olika upfattning beskrifwes hans utseende olika. Somlige säga, att djupa spar af lidande kvarstannat i hans ansigte; andre åter påstå, att dragen hade ett lungt och mildt uttryck och att ett leende swäfwade på läpparne. Döden skulle till och med ha föryngrat de werldsbekanta finxdragen, till hwilka hörde pipskägg och ett par mustascher, om hwilka en korrespondent med beundrande enfald yttrar, att de woro styfwa och spetsiga såsom i forna dagar, före olyckan wid Sedan. Wid begrafningen mar ide, sasom mi förut upgifwit, Mac Mahon närwarande; han hade åtrat fig i sista stund och reste ide. Den aflidnes stoft hwilar tills widare i ett graskapell i Chiselhursts kyrka, tillhörigt enskild person, derifrån det kommer att flyttas, då ett nytt, som för exkejsarens egen räkning derstädes skall upföras, hinner bli färdigt. Meningen är dock ej, att Ra poleon 3 skall få fin sista hwilostad på Englands jord: när tid och omständigheter fådant tillåta, ifall hans stoft föras till kyrkan i Napoleon Sdint Leu, der hans fader och bräder redan hwila. Saint Leu är en by med ett numera rar seradt gammalt flott ett godt stycke norr om Paris. Prins Napoleon, aflidne kejsarens kusiu, återmänder från Englaud till Schweiz och deltager ide i de politiska meningsytringarne i napoleonistisk riftning, utan önskar endast, att franska nationalförsamlingen må erkänna hans rättigheter såsom fransk medborgare. Sedan nu äfwen ryska hofwet anlagt sorg efter Napoleon, ha alla större hof gjort det, förutom det preussiska. — J Berlin har frågan om hofsorg efter Napoleon wäckt mycken förlägenhet. Allmänna meningen synes bestämdt wända sig mot en sadan tillställning såsom blott en hycklande och själlös, af etiketten fordrad motsats mot de i sjelfwa werket med afseende på den aflidne hos både fonnungahus och folk herrskande känslorna. Henri de Rochefort, hwilken, såsom bekant, är dömd till deportation, skall ej afsändas, emedan hans förswagade helsa gör öfwerfarten till Nya Caledonien omöjlig. Han kommer att insättas på någon fästning i Frankrike.