— O, låt mig vara i fred! bad jag. Låt mig als icke vara till! Och jag är ej poet, jag har endast anfall af att dikta, anfall som af tandvärk. Vik hädan, vik hädan; — Erkänner du då, att jag är mäktigare än poesien, filosofien, matematiken och hela musiken, sade hon, mäktigare än alla dessa afmålade och i marmor huggna gestalter? Jag är äldre än de allihop. Jag föddes tätt bredvid paradisets port, utanför, der vinden, blåsten och de våta svamparne grodde. Jag fick Eva att kläda på sig i det kalla vädret, och Adam med. Du må tro, det var kraft i den första tandvärken! — Jag tror alt, sade jag. Vik hädan, vik hädan! — Ja, om du vill uppge att vara skald, aldrig sätta vers på papper, tafla eller något slags skrifmaterial, så skall jag släppa dig; men diktar du, så kommer jag tillbaka. — Jag svär! sade jag. Låt mig bara aldrig se eller förnimma dig! — Se mig skall du, men i en fylligare, en åg kärare skepnad än jag nu har. Du skall e mig som moster Milla, och jag skall säga til dig: abikta, min söta gosse, du är en stor skald, kanske den störste vi egasss, Men tror du mig ock börjar att dikta, så sätter jag dina värs i musik och spelar dem på din munharmonika, du söta barn! — Tänk på mig, när du ser moster Milla! Och derpå försvann hon. Jag fick till afsked liksom ett glödande sylstygn upp i käkbenet, men det gaf sig snart. Jag liksom gied på det mjuka vattnet, såg de