Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1873, sida 2

vinden, hvilken surrade som en broms i den spruckna rutan? Nej, det var hon sjelf, fru Tandvärk hennes förfärlighet Satania infernalis, Gud beskydde och bevare oss från hennes besök! — Här är godt att vara, surrade hon; har är godt kvarter, sumpig grund, kärrgrund. Här ha myggen dansat med gift i gadden; nu har jag gadden. Den måste hvässas på menniskotänder. De skina så hvita på honom derborta i skuggan. De ha trotsat sött och surt, hett och kallt, nötskal och plommonstenar, men jag skall racka dem, plugga dem, göda roten med drag, ge dem kalla fötter! Det var ett förfärligt tal, en förfärlig gäst. — Jaså, du är skald, du! sade hon. Nå, då skall jag dikta upp dig i alla pinans versmått, jag skall ge dig jern och stål i kroppen, få tråd i alla dina vervträdar! Det var som om en glödande syl ginge in i kindbenet på mig; jag vred och vände mig. — Ett utmärkt tandvärk, sade hon, en orgel att spela på! Munharmonike-konsert, storartad, med pukor och trumpeter, piccolaflöjt, basun i vishetstanden. Stor poet, stor musik! Ja, hon spelade upp, och förfärlig såg hon ut, äfven om man ej såg mera af henne än handen, den skugg-grås, iskalla handen med de långa syltuna fiograrne. Hvar och en af dem var ett pinoredskap: Tummetott och Slickepott hade kuniptång och skrufvar, Långeman slutade i en spetsig syl, Hafrehäst var vrickborr och Lilleprest spruta med myggift. —Jag skaillära dig versmått! sade hon. Stor skald skall ha stor tandvärk, liten skald liten tandvärk.