Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1873, sida 2

— God natt, mitt söta barn, ropade hon; nu sofver jag som om jag läge i min egen goda säng. Och hon kom till ro, men ro blef det hvarken i huset eller utanför. Stormen ruskade på fönstren, slog med de långa, dinglande jernkramporna, ringde på grannens portklocka i bakgården. Herrn ofvanpå hade kommit hem. Han tog sig ännu en liten nattpromenad upp och ned, kastade ifrån sig stöflorna samt gick derpå till sängs och till hvila, men han snarkar så, att man med goda öron kan höra det genom taket. Jag fann icke hvila, jag kom icke till ro, vädret lade sig icke helier till ro, det var opassande lifligt. Blåsten susade och sjöng på sitt vis; mina tänder började också bli lifliga, de susade och sjöngo på sitt vis, De slogo an till stor tandvärk. Det drog från fönstret. Månan lyste in på golfvet, Skenet kom och gick altefter som skyarne kommo och gingo i stormvädret. Det var en oro i skugga och ljus, men till slut såg skuggan på golfvet ut som något; jag såg på detta rörliga och kände en isande kall blåst. På golfvet satt en skepnad, tunn och lång som när ett barn med griffeln ritar på taflan något, som skall föreställa en menniska. En enda smal streck och en tiil äro armarne, benen äro äfven hvartdera blott en streck, hufvudet är mångkantigt. Snart blef skepnaden tydligare; den fick ett slags klädning, mycket tunn, mycket fin, men som visade, att den tillhörde kvinnokönet. Jag hörde ett susande. Var det hon eller