Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1873, sida 2

Och det skedde. Elden brann i min kakelungn, teköket kom på bordet, det blef trefligt i det lilla rummet. om ock ej så trefligt som hos moster der det om vintern är tjocka förhängen framför dörren, tjocka gardiner framför fönstren, dubbla goltmattor med tre lag tjockt papper under; man sitter der som i en väl korkad flaska med varm luft — men, som sagdt, det blef trefligt äfven hemma hos mig; vinden susade utanför. Moster talade och berättade; ungdomstiden kom tillbaka, bryggaren kom tillbaka — gamla minnen! Hon kunde påminna sig när jag fick den första tanden och familjens glädje deröfver. Den första tanden! Oskuldstand, skinande som en liten hvit mjölkdroppa, mjölktanden. Der kom en, der kommo flera, ett helt led, sida vid sida, uppe och nere, de vackraste barntänder och likväl endast förtrupperna, icke de riktiga, som skulle vara för hela lifvet. Äfven de kommo och vishetständerna med, flygelmän i ledet, rädda under pina och stort besvär. De gå sin väg igen hvarenda en, de gå innan tjenstetiden är ute; äfven den sista tanden går, och det är ingen festdag, det är en sorgedag. Då är man gammal, äfven om lynnet är ungt. Sådanader tankar och ord äro ej nöjsamma, och likväl kommo vi att tala om alt detta; vi återkommo till barndomsåren, talade och talade; klockan blef tolf innan moster gick till hvila i rummet nästintill. 5 ee