Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1873, sida 3

Hwarjehanda. En egendomlig duett. Följande roliga historia läfes i nordamerifanska tidningar. Den nordamerilanare, fom bäst förstår tonsten att gråta är Edvard Hartman från Chicago. Han har nyligen anländt till Newyork för att gifwa offentliga jöres ställningar i fin tonft och erbjuder sih Git gråta i kapp med hwilfen menniska, man, kvinna eller barn; fom helst oc) utsätter ett mad i Hotell Frend, oc wid hans ankomst dit wille ödet att han juft fom att bo dörr om dörr ined den berömde Längfinaer-VWBille, hwilken gjort fig ett namn för långt hunnen ffidlighet i konsten att ffratta. Om morgonen, då Hartman waknade, oc han fom wanligt företog en öfning och fnyftade och gråt alt häftigare och häftigare, hörde Långfinger-Willle detta genom den stängda dörren och) började naturligtwis genast att skratta fom en galning — för öfnings slull han ocksä. Denna märkwärdiga duett hade wäl fortgått omlring en lvarts timmes tid, då bege ge konstnärerna fingo luft att fe hwarandra, hwarföre de begäfwo sig ut i korridoren, der de ställde sig midt emot hwarandra den ene storgråtande, den andre storskrattande. Man kan förftå att denna musik wäckte stor uppståndelse i hotellet; från alla dörrar och winllar kommo menniskor springande, och korridorer oc trappor woro snart alldeles öfwersyllda af folk, kvinnor, män och barn, hwilka efterhand blefwo smittade, samliga af de skrattande strattsalworno, andra af den konwulsiwiska gråten. Der blef uu, fåfom man fon tänta fig, en förfäclig konsert, öronslitande att höra, omöjlig att beskrifwa. Pångfinger-LWWille, fom af naturen fått ett godmodigt sinne, tog slutligen Hartmans hjertslitande gråt för allwar, i följd hwaraf han fit samwetskval öfwer sitt lättsinne att skratta åt en medmeuriskas sorg, och slog i deuna sinnesstämning hastigt öfwer från det mest hejdlösa stratt till den smärtsammaste gråt. Han utgör strömmar af tärar, od de hwilka förut skrattat med honom, rördes också djupt och begyate nu äfwen de att gråta. Då Hartman märkte detta, kunde han ide längrlägga hand på fig, utan föll ur fin roll och börja de att ffratta och detta få naturligt, att han droc alla snyftande och gråtande åhörare med fig, få ot de också började skratta af alla trafter. Det är swårt att föga huru länge denna scen skulle tommit att räcka, om ide en af Hotellets uppassare, fom war mästare i den sällsynta konsten att funna le med det högra ögat och gråta med det wenstra, lyckligtwis kommit tillstädes och återställa jemnwigten genom att lugna båda parterna. Tidsfördrif. En f. d. apotekare i Berlin roar fig, enligt Ny farm. Tid., för närwarande med att köpa och fånga sparfwar, hwilka han färgar på kemisk wäg oc sedan utsläpper. Man får få ledes för närwarande på Berlins gator fe röda, blå och gröna sparfwar.