Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1873, sida 3

för ett par århundraden sedan, och på famma gång bar foltet fått tillgång till bättre och billigare fläder undgå att märka, huru de, som oaflatet strafwa at! genom hederliga och lofliga medel befrämja fina egna intressen, alltid på samma gång äfiwen be främja andras. Sfälet härtill är att de, fom ut öfwa en hederlig werksamhet, altid söka wara fin grannar till nytta. Om de också wänta fig en el ler annan tjenst till gengäld, blir utbytet dock till ömsesidig fördel. Har jag förfärdigat ett par ffor och min granne ett bord, och wi bli ense om att byta dessa båda nyttiga saker sa är skälet til by tet, att jag föredrar bordet för skorna och han skorna för bordet. Wi winna således bägge; wi skulle ide ha gjort bytet, om wi icke bägge Haft fördel deraf. Huru enkelt oh klart detta än är, har det Lik: wäl behöfts mycken lång tid för att göra saken tydlig. Samma inbördes förhållande, fom gäller mels lan skomakaren och snickaren, gäller mellan alla, som lefwa i inbördes handel och wandel i samma land; sa äfwen hwad angår den handel, som eger rum länder imellan. Det är icke någon hederlig mans werlliga intresse att söka ffo så. på sina grannar hans största fördel ligger i deras mälgång. Men folfen ha ide lärt infe denna sanning, utan fortfara att upresa hinder mellan fig sjelfwa och andra nationer. Hwad more t. er. att föga om enåkhandlande, fom naturligtwis gerna wille sälja fina waror, men betalade en polistjensteman, för att denne ffulle hindra folk från andra orter att komma och köpa hos honom? — Så gör det land, fom förbjuder eler förswårar handeln och den tndufirtela samfärdseln med andra länder. oro NN F —