Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1873, sida 2

Det är gifvet dem och mig en Guds gåfvaen välsignelse, stor nog för en sjelf, men altför liten för att åter utstyckas åt andra. Den kommer som en solstråle, fyller själ och tanke; den kommer som ett blomdoft, som en melodi, hvilken man känner, men ändå ej kan påminna sig hvarifrån. Härom aftonen satt jag i mitt rum. Jag kände behof af att läsa, men hade ingen bok, intet blad. Då föll i detsamma ett blad, friskt och grönt. från linden. Luftdraget förde det in genom fönstret till mig. Jag betraktade de många förgrenade ådrorna, ett litet kryp rörde sig fram öfver dessa, liksom ville det grundligt studera bladet. Då måste jag tänka på menniskovisheten; vi krafla äfven omkring på bladet, känna eudast det, och så hålla vi genast föredrag öfver hela det stora trädet, roten, stammen och kronan, det stora trädet Gud, verlden och odödligheten, och känna af det hela blott ett litet blad! Som jag satt der, fick jag besök af moster Milla. Jag visade henne bladet med krypet, sade henne mina tankar dervid, och heunes ögon strålade. — Du är skald! sade hon, kanske den störste vi ega, Får jag upplefva det, så går jag gerna i min graf. Du har altid, ända sedan bryggare Rasmussens begrafning, förvånat mig med din väldiga fantasi. Så sade moster Milla och kysste mig. Hvem var moster Milla och hvem var bryggare Rasmussen?