Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1873, sida 2

hökarens. Der låg ett par blad af en större skrifbok; den särdeles vackra och tydliga stilen ådrog sig genast min uppmärksamhet. — Det har studenten skrifvit, sade han; studenten. som bodde här midtemot och dog för en månad sedan. Han led mycket af tandvärk, såsom man kan se. Det är mycket roligt att läsa! Det finnes nu bara litet kvar af det skrifva, det var en hel bok och litet till; mina ; föräldrar gåfvo ett halft skålpund såpa derför åt studentens värdinna. Här är hvad jag kunnat få öfver. Jag lånade det, jag läste det och nu meddelar jag det. Öfverskriften var: Moster Tandvärk. I. Moster gaf mig slisk när jag var liten. Mina tänder uthärdade det och blefvo ej förderfvade; nu har jag blifvit äldre, blifvit student; hon skämmer ännu bort mig med slisk, säger att jag är skald, Jag har i mig något af poeten, men icke nog. Och när jag vandrar omkring på stadens gator tycker jag mig gå i ett stort bibliotek; husen äro bokskåp, hvarje våning en hylla med böcker. Der står en hvardagshistoria, der en gammal god komedi, vetenskapliga verk i alla tack, här smutslitteratur och god läsning. Jag kan fantisera och filosofera öfver alt detta bokkram. Det fianes något i mig af poeten, men icke nog. Många menniskor ha visst lika mycket i sig deraf som jag, men bära likväl ej skylt eller halsband med namnet poet.