Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1873, sida 2

II. Mammas moster blef af oss barn kallad moster, vi hade intet annat namn för henne. Hon gaf oss sylt och socker, oaktadt det var till stor skada för våra tänder, men hon var svag för de söta barnen, sade hon. Det vore ju synd att neka dem de stackars sötsakerna, som de tyckte så mycket om. Och derför höllo de så mycket af moster. Hon var gammal mamsell så långt jag kunde minnas tillbaka, alltid gammal! Hon stod stilla i åldern. I fordna år led hon mycket af tandvärk och talade salltid derom, och då var det som hennes vän, bryggare Rasmussen, gjorde sig kvick och hallade henne Moster Tandvärk. Han bryggde ej på de sista åren, utan lefde af sina räntor, kom ofta till moster och var äldre än hon. Han hade allsinga tänder, endast några svarta stumpar. Som liten hade han ätit för mycket socker, sade han till oss barn, och då kommer man att se ut så der. Moster hade visst aldrig i sin barndom ätit socker; hon hade de vackraste hvita tänder. Hon sparade också på dem och sof ej med dem om natten, sade bryggare Rasmussen. Detder var nu elakt sagt, det visste vi barn; men moster sade, att han ej menade något ondt dermed. Eu förmiddag vid frukosten berättade hon en stygg dröm, som hon haft om natten: att en af hennes tänder fallit ut. i — Det betyder, sade moster, att jag mister en sann vän eller väninna. (Foris.)