Sundswall den 23 Jannari. J Nordtyskland tränger sig den kyrkliga frågan altmera fram i dagen, sysselsattande tankarne och sättande sinnena i rörelse. Först märkes den på: gaende striden mot romarpafwens ansprak på ytre makt öfwer hans trosförwandter, en strid under hwilken pafwen nödgats åse, huru hans trognaste wapendragare jesuiterna blifwit förwisade ur riket. Nu yppar sig en liknande kamp inom det protestantiska lägret, der det styrande presterskapet frame kommit med anipråf, fom öfwerflyga själfwa de påfwiska. Ett märkligt witnesbörd härom bär en lilldragelse, fom skildras i bref fran Berlin till G. H. o. S. T. salunda: Den högt bedagade och i Berlin högt aktade predikanten d:r Sydow, en lär junge af Schleiermacher, har af konsistoriet blifvit inkallad till disciplinär-ranfafning och dömd sitt ämbete förlustig, han, som redan i öfwer 50 år utöfwat presterlig werksamhet. Anledningen Härtill är följande: Sydow tillhör den tyska protejftantföreningen, hwilket i konsistoriets ögon redan i och för sig är ett brott. Under wintern förlidet ar hade han inom föreningens afdelning i Berlin hallit ett föredrag om Fesu födelse och deri wisat, att Fesu tillkomst ide berott på en särskild gudomlig hand: ling, utan på den menskliga fortplantningens na: turliga lagar. Han bewisade detta ur bibeln. Bi beln — få lydde hans slutföljd — wisar of, att Jesu samtida ej wetat något af en underbar för delse af frälsaren. Alla trodde på den tiden, att Jesus härstammade från David, och fa stark war denna tro, att evangelisten Mattheus kunde ups slälla stamträdet från David till Fosef, för att uttrydligen deri intyga, att Josef, Marie man, aflade Iejum. Folket i templet, hwari Fesus först wäckte upmärksamhet, gaf uttryck at sin förundran öfwer honom derigenom, att det fragade: är denne ide Josefs fon, är han ide en sadan, som wi alla? Jejus sjelf har aldrig lärt annat, än fom kunde låtaa slut till hans naturliga födelse. Häraf föl: jer, det den läran, att Fesus tillkommit på annat sätt än genom det underwerk, som öfwer hafwud taget försiggar wid frambringandet af menskligt lif, först wida fenare blifwit införd i kristendomen, lifasom läran om treenigheten. Resultatet af Sydows forskningar är för ingen fördomofri menniska något nytt: man kan, om man bekänner sig dertill, wara en utmärkt kristen. Men konsistoriet fordrar, att man skall ordagrant tro, det Kristus blef aflad af den helige ande, och drager de derifrån afwikande andlige sasom kättare inför sin domstol, utan att besinna, att det, sasom sakerna stå, på samma sätt som det gör med Sydow, afwen post festum maste sasom kättare behandla och afsäatta evangelister, apostlar och Jesus sjelf. Sydow röner det allmännaste deltagande, och hans wänner, hans kyrkliga ahörare samt till och med stadens myndigheter göra ftora anfträngningar för att få konsistoriets dom uphäfd; man will ga ända till konungen, hwilken skall hjelpa sasom landets öfwerste biskop. Sydow själf bär domen med manlig wärdighet och öfwertygelsetrohet. Ne dan i dessa dagar haller han ånyo ett föredrag inom protestantföreningen. För öfrigt har han warit klok nog att offentliggöra protokollet öfwer förhandlingarne inför konsistoriets kättaredomstol. Det intryck, man får af dem, är ingalunda gymnsamt för konsistoriet. Konsistoriet har i detta fall mot fin wilja arbe tat den tyska protestantföreningen i händerna. J sjelfwa werket blir det en pligt för hwarje förnuftigt tänkande man att genom anflutning till för eningen protestera mot de evangeliska pafwarnes andliga wåldsbragder. Föreningen har på senaste tiden ökat sig werkligen ofantligt. Den är utbredd öfwer hela Tyskland i talrika förgreningar. Dess werksamhet i offentliga föredrag och skrifters utgifwande är i sanning storartad. Friederichs förlags: bokhandel i Elberfeld är föreningens litterära hufwudwapenplats. Rästan alla böcker och flygskrifter föreningens anda komma der till werlden, och —