Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1873, sida 2

oss bör tänka, såsom en af läkurekonstens mästare tänkte: Jag skötte den sjuke, men Gud gjorde honom frisk. — Ära vare honom och er, utropade jag och måtte jag med det nya året återfå min hälsa ! Doktor Lambert höjde på axlarne ?Bed först och främst Gud, men bed sedan er sjelf om er helsa, återtog han tvärt. Gud gifver er den; men det beror sedan på er sjelf att icke förstöra den. Innan man beklagar sig, att man är sjuk, bör man bevisa sig hafva förtjent att vara frisk.? Jag drog på munnen, Doktorn mulnade. ?Ja så, ni tror, att jag skämtar — återtog han och höjde rösten. Men säg mig, hvem egnar väl åt sin helsa den uppmärksamhet, som han, till excempel, skänker åt sina affärer, sin förmögenhet? Hushållar man väl med friskhet, såsom man hushållar med sina penningar? Undviker man väl i sitt lefnadssätt öfverdrifter, oförsigtigheter, äfventyr lika omsorgsfullt, som man undviker onödiga, dåraktiga utgifter och äfventyrliga spekulationer? Öfvertänker man hvarje afton, hvad som kunnat för kropp och själ vara till gagn eller skada, med samma noggranhet, som man granskar sina affärers gång och ställning? Ni sjelf, som nu småler åt mina ord, har ni icke genom tusende felsteg och förbrytelser framkallat er sjukdom och edra lidanden? Jag ville göra en invändning. Jag begärde förklaring öfver mina felsteg. Doktorn lyfte pekfingret och började, som följer: (Forts.) 4