Slutet af ett år. (Fritt efter Emile Souvestre.) Nyårsafton var inne. I min tarfliga vindskammare låg jag ännu på sjuksängen, långsamt tillfrisknande efter en hägtig feber, som länge hållit mig sräfvande mellan lif och död. Min hjerna försökte återtaga sin verksamhet; en rediy tanke genomflög då och då mitt hufvud, likasom en ljusglimt genomtränger dunkla skyar; men stundom märkte jag, hur en benägenhet till yrsel återkom, och hur min tankekraft fördun klades. Stundom tyckte jag mig se alting redigt likasom man från ett högt berg i klart väder öfverskådar ett vidsträckt landskap och der urskiljer skogar och vattendrag, hus och byar — men hastigt kommer en vidstot och en tjock dimma insveper och fördöljer den nyss så klara landskapstaflan. Medan jag ännu befann mig på den dunkla yränsen mellan vakande och dröm, såg jag plösligen en kvinnobild stå vid vägguret, midt emot mitt läger. Ven första blicken på denna bild sade mig tillfyllest, att det icke var någon jordisk kvinna. Hennes öga hade den milda glansen af en slocknande stjerna, men hennes majestätiskau anlete var en döendes blekhet. Hennes drägt föll i djupa veck och skiftade i oräkneliga färger, och i sin hand höll hon en vissnad blomsterkrans, Sedan jag en stund med häpnad betrakkert henne, fattade jag mod och frågade om hennes namn och ärende. Hennes ögon, som hittils stadigt följt visaren på uret, I rikiudes nu på mig, och hon sade: