Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1873, sida 2

den råtta assessorskan framträdde i hela glansen af sin junmoniska skönhet. Hjalmar sprang opp ifrån den förmenta assessorskan, hvilken med låtsad vrede öfver denna hans oartighet, försvann genom en annan dörr. — IILilken outsäglig lycka! utbrast han, i det han framgick till den sköna enkan, och fattade hennes hand, hvilken han betäckte med brännande kyssar, att ändteligen få återse er, dyraste fröken Leonore! Assessorskan log emot honom med en himmelskt upplifvande blick. — Ack! fortsatte han, nu eller aldrig! Ögonblicket är dyrbart; svara mig skönaste bland dödliga, tar jag älska dig?? — ?Vill grefve Hjalmar älska en flicka utan förmögenhet? — ?Jag kan icke annat än älska er! Och göra henne till sin grefvinna, en fattiy grefvinna? — LÄKarleken år lifvets rikaste rikedom! — VYJag högaktar er, grefve Ujalmar;v — Tack, Leonore, vill du blifva min? Jag vill icke blifva någon annans, än Leonores? Får jag det? Han såg på henne med en sådan ljufhet, att hon kände sig rörd. Hon betraktade honom en stund med en lugn, pröfvande, skön blick. — Kom hit i morgon eftermiddag, Hjalmar, i skymningen och du skall få svar; gå nu, min vän! Hjalmar kysste återigen hennes hand, bugade sig lydigt till afsked, tog handlingarne och gick.