Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1873, sida 2

Hjalmar blef icke förlägen utan sade: — Nej, min nådigaste fru assessorska, så smickrande det skulle vara för mig att ega en så vördnadsvärd maka, så måste jag försaka en sådan lycka; mitt hjerta, min kärlek tillhör för altid fröken Leonore H.? Fröken Leonore hade svårt att afhålla sig från skratt. — Nå kors! sade hon, ni har då just icke gjort något-klokt val! — Umte det? Är ej fröken Leonore skön som en prinsessa i sdgorna?? — Hå gubevars, hon är ful som stryk!? — ?Så assessorskan talar! Men det är sant, de sköna förstå aldrig att bedöma hvarandras utseende. Men åtminstone erkänner assessorskun att fröker Leonore är god och ädel Ahja, en smula, men fattig som en kyrkråtta. En ung grefve, som ni, bör framföralt se på rikedom; er tillkommande bör misst vara så rik, som jeg. Nog måste det vara tråkigt för en högfärnäm ung herre att icke hafva ekipager, engelska hästar, livrbetjening, icke kunna umgås med sina likar, icke ge dineer, icke lysa och förtjusa. ?Alt det der skall jag skaffa mig sjelf, fru assessorska, genom mina arbeten. Var lugn, jag stiger nog till stadens högsta värdigheter. Jag ar grefve, har bildning, och beskyddas af den mäktige excellensen Horn. Men jag begär ett hjerta, som jag älskar, jag vill icke hafva någon annan än fzöken Leonore H. om hon vill hafva mig. Men det sednare är en sak, som jag olyckligtvis inte känner.? I detsamma öppnades dörren fullkomligt och