Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1873, sida 2

— Han bör kunna göra en kvinna lycklig! sade dssessorskan för sig sjelf, i det hon lätt tryckte handen emot sitt hjerta. Tokiga hjerta, att du kan klappa så häftigt vid trettiofem år! VIII. Följande dag, mot kvällen, då det redan begynte skymma, skyndade den unga grefven till I sitt käraste föremål. l På vägen träffade han sin vän presten, hvilken hade en ovanligt strålande uppsyn. — Hvad har händt?t frågade Hjalmar. Hafva dina skolgossar i dag kunnat sina lexor utan att stappla? eller har Tunaros kommit till dig med förning, af ostkaka och ägg? kKanske till och med sitt hjerta? Tala ej om Tunaros! svarade presten med en nobel runkning på nåsan; han var för första gången i sin lifstid riktigt rak i ryggen. — Jag tror du fått pastorat? — Ja, 250 tunnors lön, och 120 i arrende för bostället, men ser du, jag brukar mitt boställe sjelf, så att jag skall hafva mina 500 tunnor. — Du är då kyrkoherde, jag gratulerar Hvem har gifvit dig pastoratet? — Den ädle excellensen, grefve Horn a Åminne, som är patronus. — Och du sade inte nej derför, som fö frukosten? — Nej! — Jag begriper, det är bara småsaker