Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1873, sida 2

Blommans Blomma. in fumilje-Renllihllet af KIELLMUAN-GGRANSON. (Forts. från n:r 4) — Ala han bli det; min röst skall han få, efter han är socknens barn, men min dotter blir aldrig tiggarhustru. — Visst och sannt är, att våran komminister nu är en fattig stackare, men det kommer siy deraf att kan är en herremans son, och ej sjelf kan bruka sitt boställe, men Jun skulle göra det sjelf. — ÖDet vore väl: men jag ger honom aldrig min dotter. Olof Nilsson sade detta utan hetta, ty slättbönder äro merändels altid lugna som trädesåkern, fast stormen går, men han sade det med sådant allvar, att Jerker förstod att här ingenting vidare var att göra. Han steg dderjöre opp att taga afsked. Men Stor-Olle sade! Fälsupen, Jerker? Och gubarna toyo färdsupen; sedan gick Jerker att berätta för Abraham Carlsson huru saken aflupit. Men Olof Nilsson sade till sin hustru: (frannen har aldrig velat sälja sin struntbit mig, som vill ha hela byn: nu tror han utt n skull i stället komma åt hela byn genom lans gifte med Anna-åaja. Men sv derpå Abraham lurad. Det var ingen fråga om de ungas tycke för irandra. Sådant brukas ej bland rika bön