Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1873, sida 2

— Nu kommer ödmjuscketen igen, men jag ska berätta dig en rolig historia om vår excellens, som bevisar att han tycker om frimodighet, och är sjelf en hel karl. Tor några år sedan kom det en ny hjelpprest till församlingen, der Ekebgholm ligger, Jag tror visst presten hette Öman, eller något sådant. När presten på klockslaget 10 kom i kyrkan befallte han klockaren låta ringa. Men klockaren invände att man aldrig brukade börja Gudstjensten förrän excellensen Horn kom i kyrkan. Presten upprepade sin befallning och klockaren måste lyda. När excellensen klockan elfva kom i kyrkan, stod Öberg, eller hvad han hette, på predikstolen redan. Evcellensen såg bister ut, men gick och satte sig i sin bank. När presten kom ner från predikstolen, skickade excellensen sin jägare med helsning till presten, alt excellensen befullte honom messa för altaret efter predikan. Presten svarade endast jaså — till jägaren, men messade icke en ton. Följande söndag kom excellensen i rättan tid i kyrkan och hörde noga på predikan. Både före och efter predikan messade presten med sin vackra stämma, så herrligt, att allas hjertan rördes deraf. När Gudsljensten var slut, gick excellensen in i sakristian, och satte en mäkta vred min på sig. Han sade till presten: — ?Hur kunde ni understå er att låta ringa förra söndagen förrän jag kom i kyrkan? Jag har ej sett sådant oskick förr. Hvarföre messade ni icke när jag befallte det? När jag inte befaller, då messar ni på trots. Hvad