att wara distriktschef, ännu mycket mindre bör kunna betungas med de göromål fom tillhöra asfiftenterna. Hwarje sadan bör nämligen, enligt 16, förffaffa sig en noggrann kännedom om de behöfwande inom distriktet, om deras sedlighet, ordentz lighet och flit samt tillse att de, fom fattighjelp ätnjuta, föra ett anständigt och kristligt lefwerne. Sedan wi salunda hafwa konstaterat olagligheten i fattigwardsstyrelsens ofwan omförmälda anordningar, böra mi måhända oc erinra att der med ingalunda är utsagdt, att desamma skulle mar ra öfwerflödiga eller opraktiska. Twärtom synas de oss hafwa warit ganska kloka och att de blifwit olagliga kommer sig salunda deraf, att lag och högre myndigheters beslut äro dumma, hwilket, ty wärr, alt imellanat är händelsen. Hwad angår distriktsfördelningen, få synes den ej wara den bä ita möjliga, enär 2:dra distriktet, fom omfattar 3:dje och 4:de kvarteren jämte westra Stenhammaren samt Sidsjö och Böle byar, bestämdt är alldeles för stort och styrelsen har i denna omständighet ett godt stöd för nödwändigheten af dess åtgärd. Derimot kunna wi ej, på egen hand, upsöka något ailtigt skäl för det reglementsstridiga kassamanswalet; och wi hoppas derför att fattigwardsstyrelsens herr ordförande skall behaga att meddela of tillfredsställande uplysningar derom. Högsta domstolens utslag skrifwer Nya IWerlden i fråga om statsradet Bergströms wmalbarhet till riksdagsman för Stockholms stad har öfwerallt i landet framkallat förwaning och owilja. Flera tidningar ha uttalat sig med stor skärpa emot den höga domstolen, och Göteborgs Handelstidning djerfwes till och med sätta i fråga huruwida utslaget skulle blifvit lika lydande, om det warit kapten Mankell i stället för stadsradet Beraström, hwars walbarhet warit föremål för pröfning. Sandelstidningen har genom detta uttalande i hög grad asamkat fig wåra byrakraters wrede. En insinuation mot landets högsta domstol måste betraktas som en förnärmelse mot landets hela domarekar! OM we den djerfwe, fom wågar fåtta i fråga att en swensk domare skulle låta sitt dom slut i någon mån pawerkas af konsiderationer för de maftegande! För mar ringa del funna wi alldeles ide förstå — wi erkänna det helt öppet — på hwad fätt Handelstidningen försyndat fig genom ifrågamwarande ytrande. Wart lands domarefår har alltid warit oh är wisserligen ännu i denna ftund lika aktningswärd fom andra länders domarefårer; men den är inga: lunda så fullkomligt ofelbar, att ide domstolarne till följd af okunnighet, feghet eller partiskhet, möjligen understundom funna göra fig ffyldiga till ganska stora fel. Jcke ens de, som äro mest förbittrade öfver ans märkningarne mot högsta domstolen, lära wilja bestrida sanningen af detta wart påstaende. Men man bestrider den enskildes rätt att i särskilda fall misstänka att en domstol swikit sin pligt än mera att offentligt, i tal eller skrift, uttala en sådan misstanke, eller ens framställa en aflägsen häntydning på att domstolens utslag påwerkais af personligt undseende. Wara jurister weta imellertid mycket wäl, att det ide är synnerligt många år sedan åtskilliga domare med god smak läto muta fig, liksom afwen under jamma tid folfets reprefentanter wid rifsdagarne sålde sina röster till främmande matters ombud. Nu är wisserligen den förbannelsen undanröjd — tack ware det fria ordet! — men fråga är, om icke mutsystemet efterträdts af det s. k. fonfiderationssystemet. Wisst är, att en af landets skickligaste advokater, häradshöfding Beckman i Stockholm för någon tid sedan offentligen framställt en sådan be skyllning, och en man i hans ställning bör, bättre än andra kunna bedöma huru härmed förhåller fia. Wisst är också, att åtskilliga företeelser på lagifipningens område under de sednare åren gjort hr B:s beskyllning mycket sannolik.