Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1873, sida 2

studenter glömde hela verlden ikring sig, för det ämne hvarom de disputerade. — Exocellensen, som hvilar här vid källan, låter bedja herrarna stiga fram till honom och taga ett glas vin 1 Derefter skyndade han förut att visa vägen till källan, ty han afvaktade icke svar, emedan han ansåg afslag omöjligt — SSer du, Jan, hviskade Hjalmar, jagaren bugade sig för mig, och talte vid mig, och brydde sig inte om dig! Hvarföre? Du är lika snyggt klädd som jag, men du ser för höflig ut, derföre bryr sig ingen om att vara höflig för dig. Den gamla excellensen nickade vänligt åt ynglingarna, när de kommo honom närmare. Han bjöd dem att sätta sig vid källan, midtemot honom. Det är icke så noga med etiquetten i en grönlummig lund. Man blir der friare, möjligtvis efter föredömet af löfvens lekande frihet medan man inom hus ofta nödgas vara stel som en vägg. Escellensen fästade sig i synnerhet vid den frimodige Hjalmar, och bevisade derigenom ännu mera hans för Jan Abrahamsson nyss predikade lära om ödmjukhetens skadlighet. Hjalmar åt med studentisk matlust af excellensens ymniga förråd, och drack vin på ett höfviskt vis, ehuru han nu för första gången i sin lifstid smakade sådant, så grefveson han var. Jan Abrahamsson satt tyst som en fisk och vågade hvarken äta eller dricka, ej heller brydde sig excellensen mera om honom, sedan han ett par gånger blifvit vänligen uppmanad att taga för sig.