Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1873, sida 2

i ansigtet. Jag, som känner dig sedan barndomen, vet att ditt väsende kommer af blyghet, vet att du är ödmjuk inverters. Men andra som icke känna dig, tro tvärtom. Ty just de högmodigaste sätta nu förtiden på sig den der gudsnådeligheten; det vet man. Dessutom tro menniskorna hvarandra aldrig om godt, hvad den inre menniskan beträffar, utan de rätta sina omdömen efter ytan; sök derföre att se dugtig och rättfram ut, jag vet väl att skurkar göra så med, men de lyckas merendels att bedraga derigenom. Hvarföre skulle du då icke genom sådant utseende lyckas attöfvertyga menniskorna om ditt verkliga värde? Ty du är dugtig och en hel karl i botten, det vet jag; men du har utanpå dig den der förbannade bondödmjukheten. Du måste visa att du sätter värde på dig sjelf. Hvilken skulle annars göra det?? — Nog går det an för dig, Hjalmar, svarade Jan Ahrahamsson långsamt, att vara präktig: du är grefve, du! — ?Grefve tll nie daler: så stor är min kassa i denna stund! svarade Hjalmar leende, sedan jag fått betala mina kläder! Tror du att jag är oförskräckt för det min stackars far var grefve? Nej, deröfver borde jag gråta och blygas att vi äro så fattiga, men morfar Horn har lärt mig, han, att den som gör sig ödmjuk, får stå vid dörren, men den som stiger frimodigt fram, blir bjuden att sitta ner i soffan.d I detsamma bugade sig för Hjalmar jägaren, hvilken de båda vännerna, lika litet som vagnen, ännu ej upptäckt, emedan de som äkta