Men hans giftermål blef aldrig rälsignallt med några barn. Efterhand hade flera fattiga adelsfamiljer, som stodo i ajlägse slägtskap med baron IIorn, dragit sig till honom och fått hans tillåtelse att bygga sig små stugor invid hans egen. Han hade biträdt dem så mycket han förmådde, och nu såg han ikring sig en liten koloni af arbetsfolk, allesammans fattiga genom reduktionen. Der bodde nu två hushåll af familjen S—, det ena af den räda grenen; det andra af den svarta; ett hushåll af släyten H—; en ogift gammal fröken J—, och en enka, hvilhen vi här kalla grefrinnan Elisabeth Denna hade en son, Hjalmur. För alla dessa var Horn som en far; han började på ålderdomen, sedan hans hopp om arfvingar upphört, att anse dem som sina barn. De fattiga adelshushållen hade ingenting utt lefva af, mera än hvad Horn förmådde skaffa dem, dels genom små pensioner, som han utverkade sig för deras räkning af några mugnater i trakten, och dels gaf han dem alt hvad han sjelf kunde umbåra, emot att de biträdde honom med sina obetydliga arbetskrafter, ty de voro icke annat än gubbar och gummor, samt några små, stackars barnbarn. Alla Horns skyddslingar hade haft åtminstone bergade föräldrar, varit litet med i verlden, och först mot slutet af sin lefnad kommit i elände; de voro derigenom så mycket känsligare derför och brukade aldrig visa sig utom Horns egendom. Horn sjelf hade tidigt blifvit faderoch moderlös, uppfostrad af en länsman, vid 16 års