Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1873, sida 2

— —— r, ——— — Den vackra byn, med de små boningshusen; tillhörde haron Horn af Rantzien, ättling af en funteilj, som gonom Curl den elftes reduktion blirvit bragt till fattigdom. VennHorn hade ingenting ärft af sina föräldrar, och hade gift sig med en suttig fröken, men han hade genom omtanka och arbetsamhet kommit så långt, att han vid fyrutio års ålder k unnat inköpa elt litet frälsehamman om tre åttondels mantal, hvicket fordom hört under ett af hans förfäders gods. Så snart han blef egare af c tydliga jordlott, ansträngde han alla ter utt förbättra och försköna den; ty den hade varit alldeles förfallen. Han hade upphjälpt både åker och äng till yod bördighet; träådgården och alln hade han med egen hand planterat. IIan skydde icke att sje denna obesina kraflf lägga handen vid allt slags arbete, han ryktade sjelf sina hästur, och styrde plogen sjelf, dikade, sådde, slog och skar. Ilan till och med förde slugan sjelf. lIans kära hustru fann sig med höysinnadt lugn uti sin anspråkslösa ställning, förrättade sjelf allekanda sysslor, mjölkade korna, råyde och ränsade i trädgården. Horn af RBuntzien sade i början af deras giftermål, då de arrenderade ett — torp ; Min lilla vän! Far, — det vill säga Carl den: eljte — har beröfvat min familj sin rikedom: våra förfäder hafva icke kunnat lemna någonting hvarken åt dig eller mig; lätom oss derföre arbeta och samla åt våra efterkommande ; uf ett litet ollon blir med tiden en stor ek: Gud kan välsigna mitt arhetet så att dess frukt i mina efterkommandes händer växer till stor rikedom.? spann,