Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1873, sida 2

en bondes: lång jacka. svarta skinnbyxor, ullstrumpor, ganska gula, samt skor, Man kunde så väl se detta, ty det Junns ingen fotsuck på hans kärra. Han körde sin gamla, dock icke magra, men tungfotade häst helt makligt, och vårdade sig ej om att på vanligt bonvis den tiden hålla undan i diket för herrskapsvagnen. Kusken på denna fann sig derför föranlåten att med myndig stämma ropa: — VÅdllaur vägen, för Hans Excellens grefve Horn af Alinne.v Men gubben i kärran hlef icke häpen at denna titel och förnämhet, utan svarade barskt: — Jag är en Horn af Rautzien!? Denna gren är nu den äldsta och förnämsta af den ädla Hornska slästen, derfore toy excellensen ganska arliyt af sig sin hatt, bugade sig för IIorn i kärran, och sade: ödmjukaste tjenare, herr baronm Men till sin kusk sade han: Håll undan för herr baron. Kusken lydde, höll undan så att gubben i kärran bekvämt kunde vika af på den täcka vågen till den vackra byn. I vändningen hälsade han med sin gamla grofva hatt, dock så ledigt och värdigt på excellensen, att man kunde se att han var en Horn af Rantzien. Evcellensen fortsatte sin snabba färd framåt häradsvägen, men gubben i kärran körde i sakta mak uppföre den blygsamma pilallgen, och mumlade för sig sjelf: — UVen förbannade reduktionskungen! ) ) Teckning efter verkligheten.