Norrländska Korrespondenten – 31 december 1873, sida 3

Thorold Rogers. Immer). 1 Tsammandrag.) (Ur N.-P.) III. Brödets delning. Jordrärtan. Enhwar af de personer, fom bidraga till fram bringandet af brödet, får fin betalning ut brödwardet. Den betalning, några mottaga, äräutan twifwel högst ringa, men den finnes doc till. Wi hafwa sagt, att wärdet fördelas mellan de olika personer, fom medwerkat till brödets åftadfommande. En del kommer dock till goda en person, som icke kan räknas till de medwerkande, nämligen jordegaren. Man bör likwäl icke anse, att han ingen rått har till denna del; twärtom är det omöjligt att hindra honom frän att få den. Om någon annan — ware sig samhället i dess helhet eller jordbrukaren — finge denna del, skulle detta endast betyda, att samhället eller jordbrukaren wore egare af jorden. Låt oss se, huru detta tillgår. Wi skola förftå det låttare, om wi till jemförelse taga ett land, fom är mycket olika wårt eget. Huru wärdefull, nyttig, ja til och med nödwändig en sak må wara, betalas litwal ingenting för den, om hwem som helst fan få få mycket af den, han will. Utan luft funna mi ide lefwa twå mi nuter, och under wanliga förhållanden fan man få sadan få mydet man will, utan att behöfwa be tala något derför. Detsamma är, ehuru i min dre omfång, förhallandet med wattnet. På lan: det betalas ingenting för watten, emedan det lätt fan fås, men i stora ftäder betalar man ofta der for, ehuruwål priset är få lågt, att ingen annan än en gnidare ffulle funna anfe att han gjort en stor upoffring genom att bjuda på ett glas matten. Ma wi skärskåda förhållandena i ett land få dant fom nya Zeeland. De första nybyggarne, som nedsatte fig der, funno landet bebodt af nå ora få wildar. Klimatet war godt och der fans öfwerflöd på bördig jord. Då alla, som kommo dit, kunde få taga fa mycket mark, de wille, war landet ingenting märdt, och det ena jordstycket war ide efterfragadt mera än hwarje annat. Men ef terhand ändrade fig förhållandena. — Det första stalle, der marten blir dyrbarare än annorstades, är i staderna. Man anlägger en mäg, och ett jordstycke i närheten af denna wäg blir mera wärdt än ett annat, fom ligger längre bort. Staden är belägen wid hafwet, och marten i grannskapet är mera wård an den, som ligger in i landet. Den jord, som år fordelaktigt belägen, erbjuder större förmoner än annan jord, eller med andra ord begynner gifwa jordranta. Denna jord afkastar tanjfe iae mera än någon annan, men det kostar mindre att fora aftastningen till torgs; den är kanste ej heller fruttbarare, än annan jord, men den är narmare belägen den plats, hwarifrån man lätt fon erhålla tillracliga gödselämnen. Egaren af ett sadant jordstycke har lättare att afyttra fina produkter och få hwad han behöfwer, och will han fälja fin jord, erhåller han högre betalning för den, än hwad han sjelf kostat på densamma. Den: na betalning utwisar, gtt jordrantan erlägges. Nar befolkningen ökas, begynna afwen andra jord: lotter få del af dessa förmoner. Men häraf föl jer ingalunda, att produkter af jordbruket skola bli dyrare; twärtom kunna de bli billigare. Det hander nämligen osta, att medan jorden i sådana länder, fom blifwit tagna i besittning af nybyg: gare, ide ger någon jordränta, äro jordbrufsprodukterna utomordentligt dyra. Med ett ord, pri fet vå spanmål, smör och en hel hop annat har als intet att göra med jordräntan. Cfter hand blir all jord upodlad, fom genom arbete fan lemna någon afkastning. Jordbrukaren söker upbringa denna afkastning få högt som möj ligt, och nar han gör detta, får jordegaren del i winsten af den förres arbete. Pa detta sätt up: kommer jordräntan. Det fins ingen gräns för huru hogt denna kan stiga, så länge menniskorna sträfwa att sörbättra jordbruket och medan antalet af dem, fom lefwa af jordbrukets produkter, wäxer famtidigt med dessa förbättringar. Jordegaren får fin flott i hwad arbetet fram: bringar, utan att hafwa bidragit något dertill. Men han erhåller ej denna förmån genom matt eller orättwisa, utan den tillkommer honom på grund af den naturlag, fom beftämmer, att hwad fom är nyttigt, men finnes blott i ringa mängd, måfte upnå ett wisst pris. Sedan jorden H fullt uptagen, begynner naturligtwis bli brist på sådan, men då menniskorna för att funna leswa måste hafwa de födoämnen, jordbruket frambringar, gif: wes intet nyttigare arbete än det, som åftadfommer dessa födoämnen. Från utlandct. Frankrikes skuld till Schweiz för den del af Bourbakis arme, fom droa fa undan på schweiziskt