Norrländska Korrespondenten – 24 december 1872, sida 3

on herdarne, som med sin hjord blad gröna palmar lågo, och glade hörde engelns ord om frid och glädje på vår jord, och Herrens klarhet sågo. Och om de vise männen tre från fjerran österlanden, som fingo Jesubarnet se med blida ögon mot sig le och vänligt räcka handen. Han tyckte: i en vrå han stod, såg deras skatter blänka och blef så sorgsen i sitt mod, att rökverk, guld och myrrha god han icke kunde skänka. Men barnet märkte honom nog, och gladt det tycktes blitva. Hur barnavarmt hans hjerta slog, när vänligt det mot honom log: jag vill dig något gifva. Och tvänne ljusa englar då till barnet honom föra. O nej! han kände begge två, och hand i hand de tre nu gå att bön vid krubban göra. — — — Mot skuldran skjunker hufvut grå, han ler och sorgsen glömmer. Väck honom icke! — Tst! se så, ur kammarn smyga vi på tå: så ljuft magistern drömmer. Ebbe.