Norrländska Korrespondenten – 24 december 1872, sida 2

Dock — nu var ändtligt saken klar, han nu i gungstoln sitter. Sin salig mors porträtt han tar och drömmer om sin barndomsdar och lyss till fåglakvitter. Hej hvilket lif i mark och skog, hvad sken på insjöns bölja! Hur hjertaf pickade och slog — att tröjan höll var eget nog — när han sin mor fick följa. Och när han fann i vinterkväll att juln för länge dröjde, på mammas knä han satt så snäll och red dit upp till himlens tjäll, dit pappas själ sig höjde. Och sedan han till skolan drog med fröjd och med — förfäran. Hur gladt och stolt hans hjerta slog, när han studentexamen tog, så graden ,, med den äran. Snart skulle han med lagren skön till modrens hjerta tryckas. Han fick ej skåda segrens lön. men nu med lagerkransen grön den svarta kistan smyckas. En suck så djup här gubben drog: 4jo, jo du får väl lunka! Så vemodsfullt han sedan log, när han det andra minnet tog, men lät det genast sjunka. I sina händer sågs han då sitt anlet hastigt dölja: 0 Gud det är så tungt ändå att ensam genom verlden gå, låt mig de andra följa! — — Ack, du som klagar år från år, att du får ensam vara. Hvad mer, om vännen fjerran går, då än hans hjerta för dig slår, om ock på afstånd bara.