Norrländska Korrespondenten – 24 december 1872, sida 2

Du vandrare! på öde stig, som skyms af sjellen tunga, se dock, hur björken vinkar dig, och bäcken bugar glad och vig, och svalor för dig sjunga. Om på ett skär du bodde än midt uti hafvets sköte, hvar bölja vore ju en vän, hvar vårvind, som kom dit igen, ett kärt och ljufligt möte. I lycklige! — Nej, i en stad med hus, hvart blicken vänder. Der vagnar rassla fram i rad der mängden ler och stojar glad och mötes, skakar händer. Der arm i arm de flesta gå en slägt af vänner bara. Men ingen ser på dig ändå, högst helsar prydligt och — går på, der kan man ensam vara. Så ensam som magistern var, kan blott det hjerta vara, som midt i hvimlet lemnats kvar och intet enda hjerta har, hvars slag dess egna svara. — — Annu han satt der tyst och stum och stirrade på ljusen. Skratt hörde man från grannens rum och barn-diskant och busars brum ifrån de andra husen. Men när han hörde midnatt slå, han till sin hydda drager. En gammal bok med knäppen på från anno sjuttonhundratvå högtidligt fram han tager. När han med den i skötet satt, han vacker var att skåda. Han läste om den helga natt, då stjernan högt på fästet satt att Frälsarns ankomst båda.