Norrländska Korrespondenten – 21 december 1872, sida 3

ket, ifall jag bedroge mig denna gängen i mina föreställningar. Men jag är så säker på min sak, att jag kan slå wad med hwem som helst och är wiss på att winna. — Låtom oss då slå wad. — Våt gå! Wadet ingicks, och man upsatte en bål Karolina, för att, hwad det än blefwe, en fon eller dotter, drida den nyföddas mälgang. Rågra kadetter, fom pasferat förbi, hörde fam talet. Att spela gubben ett litet spratt, war den offyldiga tante, fom genaft upftod. J slottsparken fans den tiden en fommargymnastik, belägen längst bort mot landswägen, fom le: der förbi Tomteboda åt Solna kyrka. Bland gyme naftitapparaten fans en flera famnar ftor af tjoda plant förfärdigad lar, hwaröfwer kadetterne brufade öfwa fig att under språngmarsch hoppa. Lås ren hade legat ute öfwer wintern, och derunder, enär den befans omwänd och af en ganska betyd lig tyngd, gräft ned fina kanter i den mid Hhöfttiden uplösta, först sedermera under mwintertiden tilfrusna jorden. Af en händelse hade några fadetter en eller annan wecka före det mad, hwarom wi nu tala, fommit att lyfta upp låren, i afsigt att åter wända den om, för att öfma fig i språng och hoppning, men, till följd af dess tyngd, öfwer gifwit förslaget od) åter latit den falla ned, då, i följd af lufttrycket, ett dån, liknande ett werkligt kanonstott, deraf upstod. Kadetterna erinrade fig detta nu, och beslut och handling äro ett hos ung: domen. Inom några minuter hade ocfå ett 30 a 40-tal samlat fig. För att aflösa hwarandra inde: lade man fig i 2 afdelningar. Laren hofs från ena sidan upp. Sålunda uphäfd, släpptes den, då den föll ned med effetten af ett ordentligt fanonffott. Så gid det 128 gånger, fom den tiden utgjorde den kungliga saluten wid födelsen af en prins af blodet. Emellan det sålunda extemporerade salutbatteriet och slottets stora trappa hade kadetterna jämwäl extemporerat en liten särskild ordonnanspost. INyfikna att erfara hwad saluten skulle hafwa för effekt på befalet, blefwo de på sadant sätt derom äfwen ögonblickligt underrättade. Befälet hörde första skottet, alla spetsade sina öron, man räknade och räknade, och snart öfmertygade dem skottens antal att saluten gälde en prins. Rörelsen nådde sin kulm. Kommendörkaptenen blef hänryckt, han hade förlorat wadet. — Mine herrar, — ropade han i sin hänförelse, — låtom oss wara de första, som dricka en skal för den nyfödde. Följen mig. Bålen brygdes, skalen dracks, kadetterna skrattade. Men det stannade ej härwid. Något mera in träffade, fom wisserligen ej skammer bort historien, ehuruwäl kadetterna ej beräknade det. General Lovisin lefde den tiden. Dagligen brufade han wid tutiden taga en promenadridt utåt wägen från ftaden förbi parken wid Karlberg och Solna o. s. w. Då första skottet small, befann han sig wid Tomteboda. Han hörde dånet, höll in sin hast, lyssnade en stund, och, då saluten fortfor, satte han sporrarna i hästen och strädte af så fort det eldiga djuret förmådde. Öfwertygad om falutens betydelse, hörde han förmodligen ingenting mer. Anländ till staden, styrde han wägen upp till det kungliga slottet, och uppkommen dit, uttalar han sin glådje, spörjande om det war en prins eller en prinsessa, och lyckönskade i alla händelser Något hwar kan lått föreställa fig den roll, han derwid spelade. På slottet wiste man ej det ringaste om någonting. Man trodde, att förstandet hos generalen ej befann sig på sitt rätta ställe. En wiss sensation gjorde dock hans förklaring, allra helst som han destämdt fasthöll sig wid sin försäkran, att han med högst egna örou hört den långwariga kanonsaluten. Man började fråga fig, hwad det wille såga? Man sporde generalen om saluten bebådade en prins eller en prinsessa. Han kunde doc ej lemna någon uplysning derom, emedan han ej gifwit fig tid att räkna skotten. Hans försåkringar fingo härigenom på en och jamma gng en gåtfull och ominiös karakter. Konung Karl XIV Tohan, fom war litet widskeplig af fig, blef orolig. Förklaringen war ej lätt att gifwa. Litsom sjelfwa saluten, ffulle ocdfå den komma från Karlberg. Den fom äfwen. Sedan kommendörkapten Blomstedt med kompanibefälet jublande druckit den nyföddes skäl, fick nagon af befälet kännedom om den del kadetterna tagit i saken, och om man äfwen kände fig litet förlägen öfwer sprattet, Höll man likwäl god min. — Tunnor tusan, — brummade wäl fommendörkaptenen, — pojkarne ha spelat mig ett spratt, tunnor tusan! . Men general Lovisins upträdande på slottet nådde äfwen fram till Karlberg, och dåwarande guvernören lärer ha ansett fig böra lemna uplysning om rätta förhållandet. Konung Karl SIV Fohan skulle till en början ha rynkat fina ögonbryn, men då han fid weta att saluten bebadat en kronprins, ljusnade hans ansigte, under det han uttalade sin tillfredsställelse