Norrländska Korrespondenten – 19 december 1872, sida 4

mången gång varit tomt både på brödspettet och i mjöltråget. Vid sådana tillfällen hade än en god grannhustru lemnat dem ett par kakor bröd, än en resande herre gifvit något af baronen en slant. emedan de öppnat grinden, och så vidare. I Peters stuga bodde en liten tomte, som ville Peters så innerligt väl. Ofta stod han om natten i månljuset på golfvet med den lilla röda mössan på sned och händerna på ryggen och begrundade huru han skulle kunna göra det bättre för sina vänner. Så snart någon vuknade, försvann han genast bakom spiselll, så att ingen fick se honom; men osynlig gjorde han hushållet många tjenster. Hade någon af barnen de kalla vinterkrällarne dragit af sig täcket, så lade han det åter det på och stoppade ned det så väl och försigtigt. Kom en råtta för att gnaga på de få brödkakorna, så knäppte tomten henne på nosen, så att hon tog till benen allt hvad hon kunde. På detta sätt bidrog han mycket till trefnaden inom den fattiga stugan. En day skulle Peter gå ?till kvarnen? och mala kornet, som fanns i den lilla påsen; men som han äfven skulle gå ut på arbetet hos Snålmäns, så hann han ej till att gå bort med mälden, emedan han ej kunde göra två saker på en gång. Han stod då rådlös och funderade en stund huru han skulle bära sig åt, ty mjölet var slut. Då tog tomten honom i rockskörtet och drog honom med upp på vinden, men Peter märkte ej att tomten drog, utan trodde att han gick upp för att hemta ett )bryne?, som satt instucket i vindstaket. Just som