Norrländska Korrespondenten – 19 december 1872, sida 4

Denne bonde hette Måns osh kallades af somliga rike Måns, och det namnet tyckte han om, men de flesta kallade honom Snålmåns, men det tyckte han alls icke om. Var Snålmåns rik, så var, besynnerligt nog, folket, som bodde på hans gård, så mycket fattiyure. När en statdräng eller torpare bott en tid, blef han alltid skyldig Måns penningar, och hur han arbetade och trälade, så blef skulden allt större och större. När folket märkte detta, så tyckte de, att det ej var vårdt att slita ut sig, då det i alla fall ej blef bättre för det; de blefvo derför i allmänhet lata och förswinliga och gjorde ringa nytta, såvida ej Måns eller rättaren stod öfver dem. Den fattigaste af alla var dock torparen Peter; han var gift och hade fem barn, hvilkas matlust växteikapp med fattigdomen Men Peter var kvarken lut eller försumlig, som de andra tjenarne: han arbetade allt hvad han förmådde och var nästan aldrig sorgsen, huru dystert det än såg ut för honom. Han trodde nemligen, utt Gud till sist skulle hjelpa honom. Folk sade att han var enfaldig, som släpude ut sig, och dum, som trodde ate skulle blifva bättre. Men Peter var så envis i sin tro; han hade läst i Bibeln, att man borde hafva ett fast hopp, sade han, och derför vitle han fortsätta både att arbeta och vara glad. Och så spottade han i sna styfoa händer, tog ett nytt tug i plogen eller yxan och började hurtigt med arbetet igen, sjungande en lustiy visa. Hittills hade hvarken Peter eller hans hustru och barn behöft svälta så mycket, fastän det