Shål-Mäns. (Ejter en folksaga.) Det var en gång en bonde som vur så rik, utt han hade alla lådor i sitt skåp fulla med blanka silfverriksdalrar; hela ena väggen i wardagsstugan var behängd med skinande kopparkittlar och i stallet stumpade fem präktiga fålar. Dessutom hade han så mycken annan härlighet, att man icke kan tala om ullt. ty då skulle historien räcka så länge, att vi alla blefve sömniga. Ja, det var en mäkta rik bonde. Och det ville han att alla menniskor skulle se. Derför lät han göra sig en fin öfverrock, som han hade på sig midt i sommaren. fast han svettades och plågades grufligt i värmen deraf; men man måste lefva efter sina vilkor, tänkte han, och derför underkastade han sig det. Han svepte äfven en tjock, gul silkeshalsduk kring halsen, hade paraply under armen och galoscher på fötterna, äfven om det ej reynat på fjorton dagar, för se det har jag råd till, tänkte han. Emedan han nu var så svåra rik, tyckte han sig ej behöfva krusa för någon. Derför lyfte han aldrig på mössan för fattigt folk, äfven om de helsade aldrig så ödmjukt; då klockaren helsade, nöp han i mösskärmen, och för prosten tog han af sig mössan något litet. Men då baronen på herrgården for förbi, då helsade bonden mycket artigt, ty baronen sades vara omåttligt rik. Folk sade om vår rike man, att han var narraktig, och skrattade åt honom, men detta tycktes han ej se; förmodligen var han närsynt.